Även om motsättningarna i sak- och sk hjärtfrågor inte framträtt så tydligt, under loppet av partiledarstriden inom SAP, verkar det tydligt att partihögern för stunden vunnit en seger: svensk trupp i anfallskrig, svensk underdånig medverkan i EU:s finanspakt (som via en omväg för landet närmare euro-anslutning), allmännyttig verksamhet med vinster som riktmärke, någon slags förlängning av livsarbetstiden och sänkta ungdomslöner är några frågor som den nya SAP-ledningen samlar sig kring. Det har talats om ett motstånd från en vänsterflygel, men från det hållet har man inte deklarerat var skiljelinjen egentligen går. Om denna seger blir tillfällig eller varaktig, avgörs nog inte inom SAP, i varje fall inte av dess mest ledande skikt.
Det finns åtminstone tre skäl bakom det: (1) Partiet har sedan 1982 avlägsnat sig för långt från sin traditionella huvudlinje, att pressa fram reformer på kapitalägarnas bekostnad och binda arbetsgivarna till ett ömsesidigt samarbete, så att de inte längre minns den. Denna gamla huvudlinje lever inte alls inom den partiaktiva kadern. Den är död och begraven. (2) Partiet domineras inte längre av företrädare från intresseorganisationerna, särskilt fackföreningarna. I stället har makthavare i stat, kommuner och myndighetsapparaten tagit över: byråkratiseringen är så total, att representanter från intresseorganisationerna står inför ett karriäristiskt envälde av pampar. (3) Partiet har i takt med detta förborgerligande, tappat synen, hörseln och luktsinnet med avseende på de maktlösa låginkomsttagarnas verkliga läge: levnadsstandarden, sociala välfärden, pensionsvillkoren, arbetsmarknadsvillkoren, ungdomsarbetslösheten, EU och landets sk försvarsmakt som insatsstyrkor i främmande land och för bättre utdelning av bolagskontrakt.
Det som nu hänt är ytterligare en gradförändring, dvs att ”fackets man” Löfven plockas in för att SAP ska borda Reinfeldts föregivna ”arbetarparti” på den redan inslagna kursen av mer åt medelklassen i storstäderna. För det behövs…ännu mer medelklasspolitik, sägs det. Men när graderna närmar sig fryspunkten, kan något nytt och plötsligt inträffa. Ty, Reinfeldt har inget annat i kikaren än att haka på EU-juntans målsättningar om att till vilket pris som helst ge kapitalet konstgjord andning. Men när ”moderniserade” SAP börjar komma i närheten av att preja regeringspolitiken, så kommer de att finna att alla de ekonomiska ställningar redan är frysta: av omregleringar, av EU-direktiv och av krisbildningen inom svensk industri och inom landets allmännytta.
I och med det skulle skiljelinjerna inom SAP kunna förvandlas till en intern fryspunkt: missnöjet från mer vänstervridna krafter spränger fram en islossning och partiets spricka blir till en splittring. Då kommer den tredje gradförändringen in i bilden, Sjöstedts V-parti, som också kännetecknas av 1-2-3 här ovan. Sjöstedt vill mjölka fram fler delreformer, ja, men i grund och botten lotsar han sitt parti under EU-disciplinär flagg. Men det skulle räcka för den (s)-märkta partivänstern.
Uppslaget som partihjärnan Lönnroth förespråkade för några år sedan, om ett bredare reformparti på vänsterkanten (”Vägval vänster”), kan bli det lösningsmedel som länkar SAP:s partivänster och V-partiet till en fusion, precis som i Tyskland.
Landet Sverige skulle då få SAP och VPS (Vänsterpartiet – socialdemokraterna). Processen kan anta helt andra former. Men två saker kan vi vara säkra på: SAP låter sig inte hejdas i sin högervridning och varken sosse-vänstern eller V kommer bryta trenden genom att vända sig till arbetslagen och arbetslösa med frågan – vilka frågor ska vi ställa i centrum och vems villkor ska vi utgå från, kapitalägarnas och byråkraternas eller maktlösa låginkomsttagare?
SAP och V har båda två vant arbetarrörelsens fotfolk med just den tågordningen: ni är röstboskap; vi tävlar om era röster genom att lova runt och hålla tunt. Det blir ingen ändring på det, förrän det blir resultat och kraft underifrån. Fram för flera knegarkampanjer i landets kommuner, lokala fackföreningar och socialdemokratiska föreningar på arbetsplatser och förortsmiljöer!
Bodil Andersson, Luleå
Knegarkampanjen Kiruna 