Med fyra primärval bakom sig – tre för Republikerna och tre för Demokraterna – närmar sig valstafetten den så kallade supertisdagen 1 mars. Då sker det nomineringsval i tolv av USA:s 50 delstater. 2 084 republikanska, av sammanlagt 4 049, delegater ska väljas, medan Demokratiska partiet bestämmer 1 081 av dess 2 084 delegater samma dag. På olika sätt och med varierande regler blir det sedan valkonferenser i sommar, där delegaternas primärvalsröster sållar fram sin presidentkandidat. Under hösten koncentreras sedan kampen om presidentposten mellan två framvalda huvudkandidater. I några få USA-val har även sk oberoende kandidater (ett tredje alternativ) klämt sig in på startfältet, men oftast landat på låga röstandelar i slutet.
När USA:s regim, vanligtvis vart 4:e år, öppnar för presidentval, är det förenat med ett flertal andra val samtidigt. I en del fall 8, ytterligare andra 10-11.
President ska väljas, ledamöter till Representanthuset, ledamöter till senaten, delstatsguvernörer, delstatsparlament, borgmästare, domare, allmänna åklagare, sheriffer i en mängd grevskap (County) och speciella folkomröstningar, t ex om aborträtt, samkönade äktenskap, legalisering av cannabis. I år har dessutom makthavarna själva dragits in i en valprocedur om den tomma stolen i Högsta Domstolen, efter domare Scalias bortgång.
Vad det här beskriver, på olika sätt, är en amerikansk regim som är uppbyggd i flera våningsplan. Presidenter kan lägga reformförslag, men i slutändan är det Kongressen (samlingsnamnet för Representanthus och Senat) som fäller avgörandet, närmare bestämt deras utskott och med det de stora bolagens lobbyaktivitet. Högsta domstolen kan t ex underkänna lag- och reformförslag. Sammanlagt är det ett självbalanserat styre, som är uppbyggt på att inte kunna vältas av särskilda kandidater och tillfälliga vindar.
De många samtidiga valen och regimens inre uppbyggnad för en självreglerad maktkoncentration, är två viktiga förklaringar till det varaktigt låga valdeltagandet till och med i presidentvalet, där det är som högst: andelen röstberättigade amerikaner som aktivt deltar i presidentval brukar röra sig omkring 50 procent, några 1900-talsval nedåt 40 procent och vid de senaste (2000, 2004, 2008 och 2012) drygt 50 procent. Det har alltid varit så att valda presidenter har stöd från ca 20 procent (motståndaren och röstskolkare utgör den stora majoriteten). Andelen röstande i övriga val uppgår inte till mer än alltifrån 15 procent upp till 30 procent. De låga röstsiffrorna i EU-valen har en föregångare i USA.
Andelen röstande i pågående primärval, för att nominera en kandidat till sommarens partikonferenser, överskrider sällan eller aldrig 7 procent. Dessa val är snarare ”aktivisternas” val, de mer hängivna anhängarna. Efter primärvalen i Iowa, New Hampshire och senaste Arizona respektive South Carolina, verkar Demokraternas val stå mellan H. Clinton och B. Sanders och Republikernas mellan D. Trump och M. Rubio. Det som alla har gemensamt är kampanjer som koncentreras till den egna personen, luddiga och svepande svar på frågor, inga påtagliga utfästelser och faktumet att olika bolagsintressen direkt eller indirekt gör sig involverade för att skaffa sig företräden längre fram, i många fall genom ”osynliga stödpengar” inom två eller fler kampanjer samtidigt. I det här primär valet påstår Trump motsatsen, ”jag finansierar mig själv” säger han med hänvisning till sina fastighets- och spelbolagsmiljarder, medan Sanders säger sig vägra ta emot bolagspengar och i stället samlat medel där ”många bäckar gör en stor å”. Men USA:s bolagspyramider är starkare än alla nuvarande kampanjorganisationer och innan valrörelsen slutligen är över, vid presidentvalet i november, kommer den valda presidenten i vilket fall som helst stå i skuld.
Trump mot Rubio, den senare sannolikt de högerkristna och ”teapartyrörelsens” samlingskandidat. En seger för dem, och den ny sjukvårdsreformen (Obamacare), aborträtten, bolagsskatten och utrikespolitiken skulle påverkas avsevärt, om än inte dramatiskt. Sanders mot Clinton, den senare sannolikt med sin främsta väljarbas bland Obama-anhängare, vill fortsätta bygga ut den federala statens befogenheter, verka för en starkare FN-anpassning till USA:s utrikespolitik och införa någon slags allmänt genomgripande reform för papperslösa invånare och invandrare. Både Rubio för republikanernas och Clinton för demokraternas del, avser att bedriva en ekonomisk och finansiell politik som motsvarar behoven på Wall Street.
De som i primärvalskampanjen stuckit ut är å ena sidan Trump och å andra Sanders.
Trump har en tydlig högerpopulistisk profil, med inslag av specifik högerradikalisering riktad mot fackligt motstånd, delstaters rätt att motstå storföretagens krav vid investeringar och omställningar; riktade mot invandrare och flyktingar (särskilt mexikaner och andra centralamerikaner), riktade till miljardärer av sitt eget slag, med argumentet att ”vi gör jobbet som ger arbetstillfällen och välfärd”; pläderat för bitar av en utrikespolitik som kombinerar ett isolerat USA som inför hotbilder genomför förödande förstaslagsanfall, och, för övrigt ger ifrån sig diverse uttryck för att hispanos, kvinnor, svarta och ”muslimer” är andra rangens människor. Detta skulle vara en fullskalig rebellhöger om det också hade vuxit fram stridbara organisationer i hans valkampanj, men det är inte fallet (av det som kunnat utläsas från CNN, New York Times och Washington Post).
B. Sanders har sitt förflutna i en mycket lång karriär som makthavare: borgmästare, ledamot av Representanthuset respektive Senaten. Hans kampanj har vuxit i rekordtempo. Han har profilerat sig genom att kräva ett slut på banden mellan presidentämbetet och Wall Street, genom att kräva en allmän sjukvårdsförsäkring och -reform (underförstått att Obamacare är mycket otillräcklig och snäv), genom att attackera formerna för USA:s fängelsesystem och särskilt behandlingen och överrepresentationen av svarta och andra färgade människor. Det är inte särskilt konkret men det är ändå en helt annan riktning för att bygga förtroenden och väljare än alla övriga presidentkandidater. Sanders har hållit massmöten med flera 10 000 tals åhörare vid fem tillfällen. Han uppfattar sig själv som ”demokratisk socialist” och framhåller behovet av en ”politisk revolution” av USA:s etablerade regim. Det är många som väntar på att Sanders ska säga någon påtaglig om utrikespolitiken, om föreningsrätten på arbetsplatser och för hyresgäster, om förhållandet mellan vinster och investeringar, på något som tar sikte på djupare förändringar av USA:s ytterst polariserade klassamhälle.
Två saker verkar uppenbara. Det ena är att det ända sedan 1964 (Goldwater) inte funnits en så långt driven högerkandidat i något av startfälten. Trumps radikalisering högerut har (redan) visat sig gått längre, som oavsett om det främst uttrycker Trumps strategi och/eller reflekterar vardagsvillkoren i USA, har mycket allvarlig innebörd, både inrikes- och utrikespolitiskt. Han uppträder som en fjant eller stå-upp-komiker, men eftersträvar att pågående kampanj ska växa över i en mycket större kampanj om han vinner presidentämbetet: ett program som gör fängelsenormen till allmän samhällelig norm, dvs att du ska jobba för det du konsumerar, bland de minimilöner och svartlöner som du erbjuds, och att det behöver rensas i den amerikanska befolkningen på allehanda utbölingar. Trump har redan gett uttryck för en herrefolks-ideologi. Klyftan mellan Trump och Sanders är stor, men inte lika stor som den mellan landets bolagspyramider och miljardärer och miljonärer versus maktlösa låginkomsttagare. Ingen av dem hade kommit ut på kandidatbanan om inte detta motsatsförhållande hade vuxit i bakgrunden.
Sanders har ingen partirörelse bakom sig. Han har varit borgmästare och suttit i kongressen som partioberoende. Arbetarrörelsen har inte byggt upp något avsevärt stöd för att påverka honom utan han är en general utan trupp med underofficerare som val-”arbetare”. Det som hade behövt vara ett amerikanskt arbetarparti, har i stället blivit till taktiken för att kandidera via Demokraternas utnämning. Sanders program och målet med en politisk revolution av USA-regimen har få eller inga välorganiserade fästen bakom sig. Det finns en opinion, ja, och det finns en vilja att hylla honom på möten och samlas i sociala medier till hans stöd. Sanders står för en vänsterpopulism, men den har inget uträttat annat än reträtter a´la SYRIZA i Grekland och löftesbrott som Storbritanniens Corbyn i EU-frågan. Men där vänsterpopulismen i EU-länderna har seglat upp inom organiserade vänsterkrafter, är Sanders vänsterpopulism – om så bara till namnet – den första presidentkandidaten på högsta nivå som profilerar sig som socialist. Utan parti och utan någon samlad fackföreningsrörelse bakom sig.
En Sanders som USA-president skulle kunna få två följdverkningar, förutom att framkalla en allt hårdare kapitalistisk motoffensiv: den ena vore att inspirera till självorgan
isering bland befolkningsmassorna, stärka fackföreningsrörelsen, mana minoriteterna till att pressa bort rasismen och förtrycket; den andra att passivisera och söndra vågen av entusiastiska Sanders-anhängare vartefter det framgår att regimen låser varje slags president mot att göra annat än vad systemet tål.
Ska USA:s arbetare och vi i omvärlden förespråka en kritisk röst på Sanders, är det flera centrala ämnen som han måste precisera.
Det ingår dock en stor risk att alla kommande kampanjsteg i slutändan smalnar av till en strid mellan Clinton och Rubio, av rädsla för Trump eller Sanders, som ofrånkomligen skulle leda till kaos om de verkställer sina uttalade intentioner. Det drar ihop sig till ett presidentval som på ett eller annat sätt kommer bli ett vägskäl för USA:s sk check-balance regime: styret med presidentämbetet, två kamrar och högsta domstolen.
Knegarkampanjen Kiruna 