Politisk kommentar till Arrivas aktioner mot bussförarna

Trots att det är en överdrift så förs tankarna till Margaret Thatchers berömda synsätt på de brittiska gruvarbetarna i början av 1980-talet. Hon satte igång två kampanjer vid makten. Hon skickade soldater till Malvinas (Falklandsöarna) där ett kort men intensivt krig utkämpades mot Argentina. Hon skulle samtidigt en gång för alla krossa de starka facken, och framför allt gruvarbetarfacket NUM.

I det sammanhanget kallade hon de stridbara gruvarbetarna för ”the enemy within”, den inre fienden. Den yttre fienden var den argentinske generalen Galtieri och den inre var de strejkande gruvarbetarna. Även om hon aldrig gjorde kopplingen offentligt så har historiker grävt fram opublicerade skrifter som visar att hon menade just detta.

I den mördande konkurrens som råder på världsmarknaden betraktas arbetare som höjer rösten som just ”inre fiender”. Bolag som Deutsche Bahn nyttjar infrastruktur som skattebetalarna underhåller, expanderar via dotterbolag och dominerande aktieinnehav, samt lägger konkurrenskraftiga bud vid upphandlingar genom att pressa fram obetalt arbete ur sina anställda.

Arriva, som är en del av Deutsche Bahn, är förstås inte ensamma om att försöka förlänga arbetsdagen och pressa ned kostnaderna. Det är det enda sättet för servicebranscher att utvinna större obetalt arbete ur sina anställda och följer samma logik som de sedan länge pågående nedskärningarna i vård, skola och omsorg.

Då är det mer talande att även industrin i Sverige slagit in på den linjen. Byggföretagen vill avskaffa ackorden för att den vägen pressa ned lönerna och gruvindustrin förbereder samtidiga personalminskningar och produktionshöjningar. Krympande marginaler gör att investeringar i anläggningar och tekniker som istället skulle höja arbetsintensiteten skjuts på framtiden.

I den här striden på knivens egg – som för de anställda handlar lika mycket om maktlöshet som arbetsmiljö och löner – kan självständiga och ”bråkiga” kollektiv inte tolereras. Inom både service och industri kommer aktioner som dessa från arbetsköparna att bli vanligare. Därför är utgången av konflikten på Arriva av betydelse för hela arbetarrörelsen.

Om Arriva får bestämma ska bara halvsovande och ja-sägande fack finnas på arbetsplatserna. Det är också modellen som Deutsche Bahn använder sig av i Tyskland. I förhandlingar förra året favoriserades ständigt ”arbetsgivarfacket” EVG framför uppstickaren GDL, som tvingades strejka nio gånger på tio månader för rätten till kollektivavtal och representation för de anställda.

Nu verkar Kommunal försöka ogiltigförklara avskedandet av Arrivas huvudskyddsombud Reza Forghani. Men hur långt är de beredda att gå? Är skadan redan skedd efter flera år av trakasserier och förföljelser av förtroendevalda? Det får framtiden utvisa.

Vår slutsats är dock att fortsätta uppmuntra och understödja bildandet av en knegarkampanj för de anställda i Stockholms Länstrafik.

Där facken och partierna inte räcker till måste nya, arbetardemokratiska organ växa fram med kraften att samla de anställda. Knegarkampanjer jobbar både i och utanför facket och tar ställning politiskt helt oberoende.

Arbetardemokratin är verktyget för att återuppbygga arbetarrörelsen inifrån arbetsplatserna. Den tar sikte på höjd medlemsaktivitet, oberoende från arbetsköparen, täta möten, egna informationskanaler, förtroendevalda som kan avsättas vid maktmissbruk, avskaffande av alla privilegier för ledare, lika rätt för kvinnor och män och så vidare. Allt för att öka enigheten och styrkan.

Om Arrivas anställda och andra delar av Stockholms Länstrafik organiserade sig bakom en sådan plattform, skulle solidariteten med Reza Forghani få ett bestämt och enat uttryck.

*****

[För den som vill veta mer om Thatcher och hennes uppgörelse med gruvarbetarna rekommenderar vi dokumentären Still the enemy within från 2014 där arbetarna själva berättar om sin erfarenhet]

”Det här rör hela arbetarrörelsen”

[Ur Knegarkampanjen Kirunas medlemsblad]

Intervju med Reza Forghani, huvudskyddsombud för bussförarna på Arriva

Det var varit mycket liv omkring Reza Forghani. Han är huvudskyddsombud på Arrivas bussgarage i Råsta, Stockholm, och har tillsammans med sina jobbarkompisar tagit fajten mot försämrade arbetsvillkor. Han är stolt, även om han fått betala ett pris för sitt fackliga uppdrag.

Från elva skyddsombud…

Reza började köra buss 1996 och blev efter kort tid heltidsanställd. Tio år senare blev han fackligt aktiv i Kommunals klubb och har sedan dess varit skyddsombud, vice klubbordförande och huvudskyddsombud. Problemen började när Arriva tog över trafiken 2012.

– Arriva är kända för sina metoder. De vill tysta förtroendevalda och anställda som protesterar. Sedan de vann anbudet har vi gått från elva till betydligt färre pådrivande skyddsombud på över 700 anställda. Av dessa har två skyddsombud som sitter i den lokala skyddskommittén fått illojalitetsvarningar och mig har de avskedat.

Arriva kör trafik i bland annat Skåne och Stockholm men försöker slå sig in på andra sträckor som Västerbotten och Norrbotten (Botniatåg). De ingår i gigantiska Deutsche Bahn som nyligen haft en lång konflikt med det tyska facket GDL om kollektivavtal, arbetstider och representationsrätt (se faktaruta).

”Enkel match”

När Arriva tog över fick förarna scheman med arbetspass på tio eller drygt tio timmar och företagskulturen förändrades dramatiskt. Som tidningen Arbetet skrivit om, började arbetsledarna uppträda auktoritärt och de som klagade blev bestraffade.

Varningar delades ut till höger och vänster och förarna vände sig till Reza som satte skyddsstopp. Arbetsmiljöverket genomförde en inspektion och Arriva fick en lång lista med saker att rätta till eller 250 000 kronor i böter.

– De trodde att det skulle bli en enkel match men vi samlade oss och stod emot. De säger att jag lägger mig i företagets angelägenheter men vi har ju det uppdraget. Arbetsmiljöverket har gett mig rätt och Arriva har fått en föreläggande.

28 augusti 2015 skulle Arbetsmiljöverket göra ett återbesök och kontrollera om bristerna åtgärdats, men Arriva hade andra planer.

– När jag kom från semestern för tre veckor sedan tog de in mig på kontoret och sa att jag skulle avskedas. Jag fick inte sätta min fot i garaget, inte ens gå till fackexpeditionen och hämta mina saker. De vill inte att jag träffar mina jobbarkompisar.

Stöd bakom Reza

Reza säger att han har mycket stöd bakom sig. Det är inte en fråga om hans person, utan om kollektiva rättigheter och villkor. Därför har också jobbarkompisarna backat honom från första början.

Kommunal har ogiltigförklarat avskedandet och nu väntar förhandlingar. SEKO Stockholm har gjort ett uttalande som beskriver Arrivas agerande som ”ett angrepp på hela arbetarrörelsen”. Även SSU Stockholm uttalar sig i samma ordalag.

– Det här rör hela arbetarrörelsen och inte bara mig. LO-förbunden borde gemensamt engagera sig mot det här. Man läser att Byggnads skyddsombud får varningar för småsaker och det är en utveckling som eskalerar.

”Innovativa lösningar”

Arriva är ett hungrigt företag. Som de skriver på sin hemsida vill de ”kombinera den snabba anpassningsförmågan hos det mindre företaget med styrkan och stabiliteten hos det stora”. Arriva är ”utmanaren som tänker vinna nya marknadsandelar genom att se möjligheter till nya innovativa lösningar”.

En av dessa ”innovativa lösningar” är att rensa arbetsplatserna på stridbara arbetare. 2013 avslöjade Svenska Dagbladet att Arriva under ett halvår kartlagt Reza Forghani. Företaget dokumenterade vilka jobbarkompisar Reza pratade med, vilka journalister han var i kontakt med och vilka fackliga möten han kallade till.

– Jag var under bevakning genom datorn och av personer som följde mig, de kartlade mig och min aktivitet.

Arriva har även gett honom jobberbjudanden för att få honom att sluta som huvudskyddsombud.

– Ena dagen kallas jag skadeverkare och Arrivas värsta fiende, nästa dag erbjuder de mig jobb som tjänsteman med titlar som säkerhetsutvecklare och arbetsmiljöutvecklare. Men jag företräder arbetarna. Jag sa att de kan kontakta mig om de behöver hjälp med arbetsmiljön. Det är en skam att många förtroendevalda byter sida, skulle jag sälja mig har jag ingen personlighet kvar.

Svalt politiskt intresse

Reza berättar att många anställda har blivit rädda. Han är övertygad att frågor om arbetares rättigheter och villkor måste drivas politiskt, eftersom facken inte ensamt klarar av att stå emot de här angreppen.

– Jag är stolt över att ha stått upp arbetstagarna. Jag har gjort det jag valdes att göra enligt lagen. Nästan ingen vågar ta fackliga skyddsuppdrag om det fortsätter vara sådana arbetsgivarattacker mot förtroendevalda på arbetsplatserna. Det är hyckleri att politikerna tiger samtidigt som detta sker i en skattefinansierad verksamhet.

 

Greklands folkomröstning: rösta blankt eller bojkotta

I åtta år har grekerna levt under svåra villkor, och så kommer det förbli en lång tid oavsett politiska vägval. Grekland måste göra uppoffringar eftersom industriella investeringar hållits tillbaka, ekonomin varit byråkratiskt misskött och de senaste åren tvingats genomgå en chockterapi i regi av EU, ECB och IMF (den så kallade Trojkan).

Trojkans mål: ett eget Mexiko

Trojkan är på väg att driva ner landet i avgrunden. Arbetslöshetssiffrorna slår hela tiden nya rekord och utvandringsvågen av den utbildade ungdomen pågår för fullt, medan sänkta reallöner, kontraktlösa villkor, oändliga arbetsdagar präglar livet för dem som har ett jobb. Fattigdom och barnarbete breder ut sig. Självmord och depressioner har enligt officiell statistik ökat med 35 respektive 270 procent sedan 2010.

Grekerna behöver verkligen göra uppoffringar, och alla partier som bygger sin politik på ”anti-nedskärningar” inser inte ekonomiska realiteter. Men uppoffringar för vad? Trojkans chockterapi innebär en anpassning till det internationella kapitalöverflödets behov och leder knappast mot en trygg och fri framtid. Grekland är på väg att bli ett förtryckt land med villkor som länder i Latinamerika, Asien och Afrika.

Trojkans mål är att omvandla Grekland till sitt eget Mexiko – en skuldkoloni med zoner av billig och nedpressad arbetskraft, utsmyckat med vackra stränder där mer lyckligt lottade européer kan göra av med sina semesterkassor. Bakom sig har Trojkan mäktiga institutioner och Europas rikaste länder.

PASOK, KKE, Syriza – var finns motståndet?

Men var finns motståndet som fick hela landet att skälva 2010-2012? Arbetarrörelsens ledningsparti PASOK har nästan upphört att existera. Efter sig har de lämnat fackliga tomma skal, apati och maktlöshet. Kommunistpartiet KKE vägrar göra något åt maktfrågan utan odlar ”sina” fackföreningar och sitt 5%-parti som en fackla i mörkret för ”socialismen-kommunismen”. Det vänsterpopulistiska Syriza, som sedan januari sitter vid regeringsmakten, har satsat allt på anti-nedskärning och ljuvliga vallöften. Men när det kommit till kritan har även denna regering blivit överens med det internationella kapitalets ombud.

Imorgon ska grekerna rösta om de godkänner Trojkans nya villkor för att ge landet krediter. Men vid det här laget är det tydligt att chockterapin inte haft avsedd effekt. Trojkan har redan misslyckats med det mesta och mer av samma medicin kommer inte att hjälpa. Folkomröstningar är per definition toppstyrda eftersom befolkningen får välja inom trånga ramar, som dessutom ritats av makten själv. Men vi hade uppmanat till en nej-röst om det fanns något alternativ i valet. Så är dessvärre inte fallet.

Även om Trojkans villkor avvisas så har Syriza redan accepterat det mesta. Premiärminister Alexis Tsipras skrev 30 juni ett brev till Jean-Claude Juncker, ordförande för EU-kommissionen, Mario Draghi, ordförande för Europeiska Centralbanken, och Christine Lagarde, direktör för Internationella Valutafonden (IMF). Där lovade han att mer eller mindre genomföra alla Trojkans reformer förutom de inom turistsektorn, som han ville skona från skattehöjningar.

Ska man dra det till sin spets så handlar folkomröstningen om skattesatsen på turistsektorn. Trojkans fortsatta chockterapi godkänns oavsett hur rösterna läggs, och därför uppmanar vi till en blankröst eller bojkott.

En väg bortom euro och drachmer

Maktstriden i Grekland kommer inte att avgöras i Atens parlamentsbyggnad eller Bryssels förhandlingsrum. Hade Knegarkampanjen en systerförening i Grekland hade vi gått gata upp och gata ned i Aten och Thessaloniki för att uppmana arbetare, serviceanställda och arbetslösa att:

– Engagera sina fack och intresseorganisationer eller bilda nya kommittéer för att freda sina kvarter och arbetsplatser mot den våldsamma reaktion som kan komma efter folkomröstningen.
– Samla alla områden som gör sig oberoende av Trojkan och Syriza-regeringen omkring en plattform som syftar till att utvisa Trojkan och alla som samarbetar med den.
– Ta initiativ till en arbetarnas nödkongress med direktvalda delegater och inbjudna arbetare från Europa, för att slå samman bankväsendet och underställa det ett investeringsmonopol, för en nyindustrialisering inriktad på energiomställning och effektivisering av jordbruket.
– Ta ställning för en anti-trojkaregering ur arbetarrörelsen, som verkställer en nödplan för Grekland och bygger en rörelse för att ersätta euron med en enhetsvaluta som avskaffar tyska privilegier.