Jakten på arbetaroppositonella i Kiruna

Läs rapporten. Klicka på bilden

INLEDNING

Knegarkampanjen är en politisk förening för vanliga jobbare som inte får sin röst hörd i politiken. Vi uppmanar alla våra aktiva och sympatisörer att engagera sig i föreningslivet, särskilt i arbetarföreningar såsom facket och hyresgästföreningen. Vi står för politisk frihet i facket, det vill säga att inget parti ska styra fackets inre liv. Vi anser samtidigt att fackföreningsrörelsen som är Sveriges största folkrörelse måste kunna ställa kollektiva och självständiga krav och försöka förena sina medlemmar i en opposition till borgerlig politik, slåss för en självständig plattform där medlemmarnas intressen sätts i fokus. Knegarkampanjen kämpar för medlemsmakt mot pampvälde och toppstyrning. Vi är svurna fiender till byråkratiska envälden och bolagsmakt och är den enda arbetaroppositionen i Kirunas politiska liv.

Under det senaste året, drygt, har jag som är Knegarkampanjens talesperson och framförallt är aktiv i att syna kommunpolitikens vinklar och vrår, bevittnat en alltmer skruvad hetsjakt på vår förening där den ena absurda anklagelsen efter den andra basunerades ut i media, och lokala representanter för både partier, fack och storbolag ansträngde sig för att sprida rädsla för Knegarkampanjen och våra sympatisörer.

Hetsjakten riktades framförallt mot våra medlemmar som är gruvarbetare och medlemmar i IF Metalls arbetsplatsklubb Gruvtolvan, och började efter att LKAB varslat 20 gruvarbetare om avsked och i media krävt dem på mångmiljonbelopp för ”fusk med tidstämplingen” i februari 2013, det som senare visade sig handla om olovliga beting med arbetsledningen djupt involverad.

För att reda ut frågan varför detta skedde har jag varit tvungen att göra min egen utredning av händelseförloppet och dess sammanhang. Slutsatserna jag drar är att försvaret av arbetares intressen mot bolagsmakt och kampen för medlemsstyrda fackföreningar hotar mycket stora och välorganiserade intressen och att svartmålningen av Knegarkampanjen var en manöver från dem vars maktställning hotades. Man får inte glömma att aktörerna var ett av Sveriges största exportföretag (LKAB), en av landets viktigaste fackföreningar (IF Metall) med sin fackligt-politiska samverkan med landets största politiska parti (Socialdemokraterna). Bombardemanget av en liten arbetarförening utan maktställning framstår i det perspektivet som smått absurd om man inte inser vilka krafter arbetarna på LKAB faktiskt utmanade. Styrkan och frenesin i hetsjakten på Knegarkampanjen visar att byråkraterna inom arbetarrörelsen upplevde den rörelse som uppstod bland gruvarbetare i Kiruna i spåren på avskedsvarslet i februari, som ett faktiskt hot.

Andra arbetare som samlas och börjar röra sig självständigt omkring sina egna intressen utan att låta sig hunsas av regler som är instiftade för att ta ifrån dem inflytande och/eller köra med dem, eller av förstelnade arbetarorganisationer som inte lever för, utan av dem, kommer att göra liknande erfarenheter. Gruvarbetare i Kiruna har återigen fått göra erfarenheten av att motståndaren är välorganiserad (1) och kan utifrån detta dra viktiga slutsatser om hur man organiserar arbetarkampen på 2000-talet. Denna erfarenhet kan bli viktig för andra arbetarkollektiv och jag ser det därför som min plikt att offentliggöra denna utredning om varför Knegarkampanjen och våra medlemmar angreps från alla upptänkliga håll, av vem och hur det gick till.

/ Annika Blomberg, insynspolitiker för Knegarkampanjen i Kiruna Kommun, juni 2014

___

(1) ”Kamrater, motståndaren är välorganiserad” är en dokumentärfilm om den vilda strejken i Kiruna, Malmberget och Svappavaara 1969-70. http://www.folketsbio.se/filmer/filmer/901

Behovet av akutsjukvård i Kiruna ställs i ny blixtbelysning.

20-30 personer akut till sjukhus efter arbetsplatsolycka. Minst 10 personer inlagda för vård.

Olyckan inträffade på en av Sveriges största industriarbetsplatser, LKABs underjordsgruva i Kiruna i form av en lastbilsbrand på 1077 meters djup.

Behovet av akutsjukvård i Kiruna ställs i ny blixtbelysning.

Regional strejk för vård och vägar krävs.

Mellan 20 och 30 personer fördes akut till sjukhus och av dem lades minst 10 personer lagts in efter branden i Kirunagruvan på tisdagförmiddagen. Tre personer fick föras till Gällivare Sjukhus 1,5 timma bort, två av dem i ambulans på smal och spårig landsväg full med tung trafik, en i helikopter. Enligt media är ytterligare sju är inlagda på Kiruna Sjukhus, två av dem för observation på intensiven.

Frågetecknen hopar sig genast kring beredskapen och akutsjukvården i Kiruna.

Hade man tur igen? Att det inte handlade om ras eller maskintillbud som kunde ha krävt operationer och kirurger? I Kiruna finns  nämligen inte längre någon akutkirurgi sedan landstinget stängde den 2011.

Hade man tur igen? Att det var barmark och plusgrader så att både ambulans och helikopter kunde ge sig av omedelbart till nästa sjukhus? E10 är ju en väg som vid ett tillfälle i vintras stängdes av skyddsombuden för ambulansförarna pga dess farlighet och som regeringen har lovat att börja rusta upp först 2016. Vintertid blir dessutom helikoptrarna ofta stående pga vädret.

Hade man tur igen? Att flertalet av de gruvarbetare som fördes till sjukhuset uppenbarligen inte behövde läggas in?

Om man talar med sjukvårdspersonalen som jobbade på tisdagen så verkar alla frågorna kunna besvaras med ja. Det behövdes inga kirurger, mängden omhändertagna krävde samarbete med andra sjukhus och hade det varit fler hade det satt press på transporterna över hela länet.

Man hade tur.

Frågan måste ställas igen. Vad händer vid nästa arbetsplatsolycka i världens största underjordsgruva för järnmalm? Landstinget måste ha en katastrofmedicinsk beredskap för sådana här händelser.

IF Metall i Malmfälten, Vårdförbundet och Kommunal måste omedelbart ta itu med frågan om en regional strejk för sjukvården och E10. Akutkirurgin i Kiruna måste återöppnas NU, vi måste få garantier för att intensiven inte läggs ned; upprustningen av E10 kan inte vänta till 2016.

Politisk Deklaration 2014

 

 

 

 

 

 

 

Del 5 om Motmakt och arbetardemokrati är nu färdigställd, och därmed hela den politiska deklarationen. Diskussionen fortgår fram till en uppsamlande konferens senare under året. Diskussionsinlägg sänds till knegarkampanjen@gmail.com

Deklarationen i sin helhet kan läsas och laddas ned här.

 

Det behövs lärarinsyn!

I skolorna och förskolorna i Kiruna växer ett ekonomiskt underskott. Efter årsskiftet fick grundskolorna halverad läromedelsbudget och nu står lärarna och olagligt kopierar förra årets böcker till eleverna. I maj ströps lärarnas möjlighet att själva bedöma hur mycket pennor och suddgummin och andra förbrukningsartiklar som behöver köpas in. Varje inköp ska nu passera först rektor och sen högsta skolchefen i stadshuset innan man får beställa. Några lärarlag har skrivit ett brev till förvaltningsledningen om hur absurt detta är men fått till svar att det är en normal åtgärd när ekonomin kärvar.

Så vad är det då som kärvar i ekonomin? På nämndmötet 12 juni visade det sig att underskottet inte härrör från inköpssidan utan beror på större personalkostnader än man har budget för, närmare bestämt 7 miljoner fram till den 31 maj.

Hur kan det komma sig? De svar som förvaltningsledningen – skolchefen Simon Lind och controllern Rolf Särkimukka – och nämndordförande Roger Suup hade var

Roger Suup (s)

•Kiruna har högre lärartäthet än landet i övrigt och har inte skurit ned för att anpassa sig efter de snävare ramar som man fått från staten när statsbidragen skurits ned. Statsbidragen till Kiruna kommun har fallit från 180 miljoner till 150 miljoner under den borgerliga regeringsperioden. Kiruna har trots det behållit personalen. Ända fram till 2013 höll skolorna trots detta budgeten men sen dess har bristen på finansiering kommit upp till ytan. Den högre lärartätheten i kommunen beror på att man måste bemanna byskolorna där det är få barn. I Kiruna C är lärartätheten ungefär densamma som i övriga Sverige.

•Kiruna kommun har ett mycket gammalt system för att fördela resurser till skolan som inte har ändrats efter skolans kommunalisering på 90-talet.

•Den nya skollagen från 2011 ställer en lång rad krav på kommunerna som man inte fått pengar för från staten. Detta gäller bl a att rektorerna ska ha rektorsutbildning vilket kostar 350 000 kr. Skollagen ställer också högre krav än tidigare på att elever ska få särskilt stöd om de har hinder av olika slag. Inte heller det har man fått pengar för.

•Sedan årsskiftet ökar barnantalet i förskolan men systemet för att fördela pengarna till förskolan är för trubbigt, pengarna har inte följt med barnen och budgeten har spräckts. Detta borde man kunna korrigera i efterhand men det är oklart om man kommer att göra det.

•Förvaltningen håller på att analysera vad man ska göra åt underskottet och ska lägga en två-årsplan för att i slutet av 2015 ha en budget i balans.

•Enligt skolchef Simon Lind är halveringen av läromedelsbudgeten och inköpskontrollen ett sätt att slå vakt om bemanningen så att man ska slippa skära ned på personal.

Simon Lindh, skolchef

•Det flyttar in folk till Kiruna och SCB har räknat ut att barnantalet både i förskolor och skolor kommer att öka framöver. Av det kan man på ena handens fingrar räkna ut att det kommer att krävas mer personal i förskolan och bibehållen personalstyrka i grundskolan

•2015 träder de nya reglerna i kraft om att det ska finnas behöriga lärare i alla ämnen. I byskolorna finns det ingen möjlighet att uppfylla detta. På en liten skola med exempelvis 65 elever finns det en budget för 6,5 lärare medan antalet ämnen som de ska ha betyg i kan uppgå till 17 stycken. Regeringen har inte skickat med några extra pengar för att lösa detta problem och förvaltningen har ännu inte visat något förslag på hur de ska lösa det.

Det gäller med andra ord att lärare och förskollärare från och med hösten 2014 höjer sin vaksamhet avsevärt för risken är stor att det kommer att hagla nedskärningsförslag och -beslut och att lärartätheten kommer att ifrågasättas. För det är inte behoven i skolan som styr ekonomin utan kommunallagens absoluta krav på en budget i balans. Trots att regeringen inte har skickat med pengar för att genomföra deras egna beslut och trots att underskottet beror på byskolornas problem så kommer alla kommunens skolor och förskolor att dammsugas på nedskärnings- och åtstramningsområden. Kopior istället för böcker och ifrågasatta suddgummi-inköp är bara början. Även om skolchefen påstår att han gör det av omsorg om personalen så drabbar det hur som helst verksamheten.

Knegarkampanjen anser att krympande ramar i kombination med kommunallagens krav på budget i balans – oavsett behov – står i rak motsättning till en skola för alla, allas rätt till undervisning och ett lärande för livet. Vi ser det inte heller som någon lösning – utan tvärtom – att inrätta resultatenheter där varje skola får sköta sig själv och ensam bära alla risker.

Lärare som börjar kräva full insyn i  Barn- och Utbildningsnämndens ”2-årsplan för en budget i balans” och som sätter verksamhetens behov framför Kommunallagens diktat och alla uppsplittringstendenser, kan räkna med vårt fulla stöd och obegränsad tillgång till våra ledamöter i nämnden.

Annika Blomberg, insynspolitiker

Vad tjänar Knegarkampanjens kandidater?

I dagens NSD kan man läsa en granskning av vad länets kandidater i valet i september tjänar. Knegarkampanjen ser nästan ut att hamna i topp. Våra kandidater är vanliga knegare. Hur är det möjligt?

• Vi har för närvarande bara tre kandidater anmälda eftersom vi arbetar med öppna listor inför valdagen. Vi kommer att anmäla flera kandidater och det går också att skriva dit dem som är särskilt förtroendeingivande ända fram till valdagen.

• De tre nuvarande kandidaterna är alla förvärvsarbetande. Ingen studerar, är arbetslös, långtidssjukskriven eller pensionär. Trots att vi har näst högst medelinkomst i NSDs granskning, så är den i Knegarkampanjen med högst inkomst på 35e plats bland kandidaterna till Kiruna kommunfullmäktige i inkomstjämförelsen.

• Löneläget i Kiruna är bland landets högsta, både vad gäller industrin och den offentliga sektorn. LKAB är ett av världens mest vinstdrivande företag sett per anställd och där jobbas ihop till ca 10% av Sveriges bruttoexport. Genomsnittslönen bland arbetare i LKAB är omkring 490 000 kr inklusive belöning, OB-tillägg och övertidsersättningar. Löneskillnaderna mellan basindustrin och den offentliga servicen vill Knegarkampanjen bekämpa. Vi anser att det behövs social upprustning av alla serviceyrken och dess arbetsvillkor och stödjer alla anställda som tar upp kampen för detta.

• I inkomsterna som redovisats i NSD inräknas arvoden som kommunen betalar ut för de politiska uppdragen. I Knegarkampanjen låter vi dessa arvoden gå in i kampanjkassan. För 2012 som granskningen gäller handlar det om totalt ca 150 000:- före skatt som vi inte lagt i egen ficka.

• Kampanjkassan använder vi för att betala lokalhyra, betala allt vårt tryck, kampanjmaterial och annonser, internet, elräkningar, etc. Dessutom har vi av och till solidariserat oss med kämpande arbetare på andra platser och skickat ekonomiskt stöd. Innehållet i våra kampanjer kan man med fördel granska via den här bloggen men vi har lyft på många stenar för att klargöra hur makten över samhället fungerar och vem som utövar den och hur. Allt ifrån EU och USA över den svenska Allians-regeringen och Kiruna kommunledning till fackpampar och
strippklubbsägare lokalt.

• Vi uppbär samma partistöd (relaterat till storlek) som alla andra partier i kommunfullmäktige och tillsammmans med våra egna bidrag och återbetalda arvoden hade vi en kassa som medgav en valbudget på ca 200 000:- vid årets ingång. Inga andra partier bedriver valrörelse för att begära väljarnas förtroende i val med så knappa medel och därför är vi oerhört beroende av aktivister, praktiska handtag och av sociala medier för att bidra till att knegare får en röst i politiken.

• Vi som hittills kandiderar för Knegarkampanjen är:

Tommy Hjertberg, automationstekniker och deltidsbrandman på LKAB. Han
tjänar 495 000 kr före skatt och exklusive politiska arvoden, bor i en hyresrätt hos KBAB och kör SAAB årsmodell 2007.

Jari Söyrinki, gruvmekaniker under jord på LKAB och tjänar 462 773 kr före skatt och exklusive politiska arvoden, bor i en tvåa hos LKAB Fastigheter och kör en Mitsubishi årsmodell 1997.

Annika Blomberg, vik. deltidslärare och tjänar 190 000 kr före skatt och exklusive politiska arvoden. Får behålla 5 000 per månad efter skatt av vårt insynsarvode för att kunna jobba deltid i syfte att jobba politiskt för Knegarkampanjen. Flyttar runt i bostadslöshetens Kiruna. Bor just nu i en etta på Lompis och kör en Daewoo årsmodell 00.

En granskning som den NSD gjort kan vara upplysande men den kan också bli missvisande. Dels så har man av någon anledning valt att inte räkna med inkomst av kapital och dessutom syns ju överhuvudtaget inte Knegarkampanjens princip att inte använda arvoden i privatekonomin utan att låta dem oavkortat gå till den politiska verksamheten.

Att kandidaterna har vanliga jobb innebär ju dessutom att i stort sett hela verksamheten bedrivs ideellt, på fritiden. Oavlönat. Så man måste ta sig en titt bakom staplar och diagram för att verkligen komma åt sanningen om vad de politiska företrädarna tjänar, hur de lever och var de har sin förankring.

Sprid tågjobbar-andan i valrörelsen

Det kommer att finnas många skäl till att påminna om och lyfta fram pågående SEKO-strejk bland tåganställda när valrörelsens spurtveckor drar igång. Särskilt för partier som vill bilda regering. Det är inte bara Reinfeldt och Löfven som i praktiken tiger still. Faktum är att inget av nuvarande riksdagspartier, inte heller V (eller F!), tar ställning på det sätt som krävs när SEKO-medlemmar agerar banbrytare för att driva tillbaka den breda fronten av arbetsköparoffensiven. Striden som pågår och trappats upp är inte ”en affär mellan parter på arbetsmarknaden”, utan på en och samma gång en politisk strid om grundstenarna för ett uppbyggligt samhälle, på antingen arbetsköparnas eller arbetslagens villkor.

SEKO har, pressade av sina medlemmar, flera gånger höjt sig över andra fackförbund under de senaste åren, genom att ta ställning och göra sig aktivt på andra områden än sitt eget, särskilt gällande bemanningsföretag, a-kassan, individuell lönesättning och den konstlade kapitalbildningen som svällt upp inom alla former av social service.

Det som nu utlöst SEKO-striden är uppsägningsvarslet mot 250 personer inom Veolias tågtrafik.

Tågvärdarna i Skåne har organiserat sig och krävt att förbundet nu tar striden. Trafikbolaget försöker genomdriva ett slutgiltigt steg, som gör konkurrensen inom personalen stenhård och ytterst rivaliserande, samtidigt som det kan göras vinst trots att Veolia ryckte åt sig kontraktet genom att dumpa driftskostnaden med över 50 miljoner. I blixtbelysning klargör detta att obetalt arbete är källan till ”kapitalbildning”. Det räcker inte med ett engångsbidrag, från skatteförråden; själva driften måste pressa ned ”kostnaderna”. I båda leden – skatterna och de sammantagna arbetsvillkor – är detta en omskrivning för utsugning av samhällets upparbetade resurser.

Veolia vill i förlängningen kunna återanställa de nu varslade som timanställda och i allt övrigt placera dem i en väntekö. Detta står för ingenting mindre än alla arbetsköpares dröm och strävan: mindre arbetsstyrka ska klara kostnadstrycket. Därtill ska en reserv finnas uppknuten till bolagets verksamhet. A-kassereformerna, bemanningsföretagen och uttunnade kollektivavtal sköter resten: konstlad kapitalbildning kan alstras på det obetalda arbetets grund och produktiviteten från arbetslagen görs lika med uppdriven arbetstakt och arbetstider som inte annat än som klumpsumma hänger ihop med normalarbetsdagen om 8 timmar.

Sedan 2:a juni pågår nu en strejk bland tågpersonalen och varsel om upptrappade stridsåtgärder är satta till 17 juni, då den sk Kustpilen dras in i strejkfronten (Östergötland och östra Småland) och till 20 juni då 700 pendeltågsanställda i Stockholm varslats. Elektrikerna har varslat om sympatiåtgärder från 23 juni.

Tåglinjerna Malmö-Stockholm samt de i Öresundsområdet är redan uttagna. 75 000 passagerare tvingas dagligen använda andra transportmedel. Kommer dessa ”brukare” ställa sig solidariska, är en viktig fråga. Att busschaufförer, soparbetare, omsorgs- och sjukvårdspersonal och lärare inser vad som står på spel går tillbaka på egna erfarenheter.

På andra sidan samlar sig arbetsköparorganisationen Almega, som i påkostade annonser och propaganda hetsar mot strejkfronten. Varför? Därför att ALLA arbetsköpare vill uppnå detsamma och ännu mer åt samma håll, inom sina serviceverksamheter. Den här striden handlar om mer än till och med Vaxholmskonflikten (mer känd som Lavaldomen) 2004, då åsidosättandet av kollektivavtal blev ett faktum. Med Veolias offensiv tas nästa följdriktiga steg, nämligen att kollektivavtalen görs innehållslösa och förvandlas till töjbara ramverk. Det vill säga: inte bara arbetsköparens ensamrätt att leda och fördela arbetet, som varit utgångspunkten för alla kollektivavtal under alla år, utan även göra arbetslagen värnlösa och driva in den inbördes rivaliteten i villkoren. På den vägen kan den konstlade kapitalbildningen gå vidare i ett ytterligare kapitel, i landets alla serviceverksamheter som körs ut på lastbryggan för auktion till de som lovar lägsta driftskostnader. Rovdrift är inte bara mottot för råvaruindustrin, utan i högsta grad även bolagiserade serviceverksamheter, med det ”lilla” tillägget att arbetsproduktens brukare består av människor.

-För fackliga sympatiåtgärder som stärker strejkfronten!
-Verka för att SEKO-striden placeras i centrum av valrörelsen!
-Sprid tågjobbar-andan om att vägra daglöneri och att jobba obetalt!

__

På Facebook kan man följa pendlare som stödjer strejken:
https://www.facebook.com/stodsekostrejken

Tågförare och ombordpersonal på Öresundstågen har en egen blogg: http://oresundstagsbloggen.wordpress.com/

Politisk Deklaration 2014 – del 4

Del 4 av den politiska deklarationen som vi jobbar med, om den globala karaktären på befrielsekampen och vägen till uppbrott från den överstatliga juntapolitiken, är äntligen ute för diskussion. Läs och ladda ned på specialsidan.